Mitt konstnärsskap

… ett arbete eller ett tidsfördriv och hobby?

Efter att ha tillbringat 3 år i konstens skolor och levt på CSN så har jag en viss insikt i att leva på minimal inkomst :)) Det är väl så de flesta konstnärer har det, en yrkesgrupp med låg inkomst. Eftersom jag är en person som inte gillar att oroa mig för min ekonomi så bestämde jag mig ganska tidigt att jag behövde ett brödjobb vid sidan om mitt konstnärsskap. Jag har jobbat som städerska, bildlärare på högstadiet, säljare /kassapersonal  och nu assistent. Under mina levnadsår har jag bara haft en enda anställning på 100%, den heltiden hade jag under ett år, sen kunde jag att gå ner i tid på jobb, vilket verkligen underlättade för mig, det blev mer tid i min ateljé.

Efter mina år som konststuderande valde jag att fixa en ateljé, en lokal att kunna måla i. Jag hade tur och kunde hyra en liten lokal i Fors. Den lokalen hyrde jag i ca 10 år. Väldigt nöjd över beslutet att fixa ett målarställe, annars tror jag att jag hade tappat hela måleri grejen, blivit bekväm och sen helt tappat tron på min förmåga.

Det har rullat på. Många gånger tvivlar jag på mig själv och vad fan jag sysslar med. Jag gör tavlor som kanske inte är så lättsålda, men jag målar motiv där jag själv finner glädje och utveckling. Hjälpen att ha en annan inkomst är att jag kan måla vad tusan jag vill. Hade jag inte det, vet jag inte riktigt vad jag skulle satsa på för konstinriktning.

Ibland blir jag också lite förtvivlad över saker jag inte hinner kolla upp eller ta tag i. Det kan vara dessa suveräna ideér, förslag och letande på information kring konstinköp mm. Sånt skulle jag hinna med om jag bara hade mitt konstnärsskap… Nu kan jag känna att tiden inte räcker till, jag räcker inte till. Marknadsföring och stipendieansökningar… jag har svårt att hinna prioritera det… och jag har ingen i min närhet som har konstnärliga kontakter med ett stycke ”bra och ha”  information.

Satt och pratade om detta med min man häromdagen och där jag kan konstatera att jag fått gjort mycket själv utan att någon kunnat ge råd om mitt val av yrke. Ibland känns det svårt.

Min man säger då något jag inte tidigare reflekterat över: Att även allt jag faktiskt lyckat med är helt och hållet min egen förtjänst. Dom orden värmde och var verkligen stärkande. Sant.

Nu får jag väl se fram mot när jag blir äldre, så jag får titta tillbaka och konstatera att så här mycket hann jag ändå med. Och just nu undrar jag vad det kommer vara ….